Inspiration

Efter att ha lämnat in min hemtenta i metall för lärarlyftkursen i slöjd som jag går, sprutar jag  nu ut en återhållen ström av inlägg.

Digitala skollyftet består av frivilliga aktiviteter (inspirationer) och frivilliga uppgifter fördelade på tio veckor. Det är fri fart, men jag anar att det kommer att vara en viss poäng med att följa kursen veckovis eftersom man då kan ta del av till exempel livechattar. Jag har tagit del av de två första inspirationerna. Det första var Anne-Marie Körling som i en introduktion till kursen talade om det utvidgade kollegiet. Inspirationen hade hög igenkänningsfaktor och gav ett positivt anslag till nätets möjligheter för pedagoger att dela, lära och utvecklas tillsammans.

Den andra inspiratören var Dave Cormier som tillsammans med Gunnel Thydell, Sara Mörtsell och Per Falk samtalade om MOOC:s möjligheter för kollaborativt lärande.

Dave började med att säga:
"...learning more from interacting in an unstructed way with this people that I met from all over the world than I ever did from any kind of structed educational process."
Han pratar om sina lärerfarenheter från MOOC:ar och andra lärsammanhang på nätet.

Vad kan nätet erbjuda för modern pedagogik? På vilket sätt kan nätet förändra lärandet? Eller, handlar det inte om någon förändring, är det bara att vi lär på samma sätt, men med andra verktyg?
Vad krävs för att starta en MOOC? Hur påverkar det kursen att den är frivillig? Hur kan man hantera det enorma flöde av tankar, idéer och kursdeltagare som kommer med en MOOC? Hur kan man lära sig att sovra, förhålla sig?
Det här var tankar som luftades under den lite dryga timmens "hangout". En del svar gavs, men många frågor blev just bara frågor som fick sätta igång tankar hos oss som lyssnade.

Mot slutet pratade Dave om behovet av feedback och han tog upp att de i Kanada såg en tendens till att pedagogbloggar fick allt färre kommentarer.  Det är en tendens jag tycker mig kunna se även här i Sverige. Jag vet inte om det beror på att folk är ovana att kommentera, om de är blyga eller om det kan vara att det numera är så mycket lättare att gilla, retweeta och kortkommentera på ett inlägg på Facebook eller Twitter och att man föredrar det snabba och enkla framför det lite mer krångliga och mer krävande i att kommentera på en blogg.
Jag kan tycka att det är lite synd och jag kan tycka att vi pedagoger skulle kunna göra både ock. Både snabbkommentera och klicka på gilla-knappen och ta oss tid till att reflektera lite mer på djupet i varandras blogginlägg, hjälpa varandra att utveckla tankarna. Jag tror att det skulle ge oss alla mycket. Kanske det Digitala skollyftet kan ge kommenteringen på pedagogbloggar i Sverige ett uppsving?