torsdag 31 oktober 2013

Operainspiration från YouTube

Så här kan det gå när barn hänger mycket på YouTube.



Ursäkta reklamen...

Design för delaktigt lärande

Ur hundra lösa spännande trådar skulle vi fånga något greppbart och väva ihop till en intressant föreläsning på temat ”Design för delaktigt lärande med digitala verktyg”. Långa samtal kring vad lärande är och viken roll digitala hjälpmedel kan ha för delaktighet blev redskapet för att mejsla fram den föreläsning vi höll i måndags.

Jag fick i böjande av sommaren frågan om jag skulle vilja föreläsa på Reggio Emilia institutets skolkonferens i Stockholm tillsammans med en av de lärare, Måns Hansson, som jag hade på lärarlyftkursen IKT och lärande (läsåret 2010-2011). Min roll skulle vara att bidra med exempel från hur jag arbetar med eleverna och digitala verktyg.
Jag tyckte att det lät spännande och tackade ja.

Det har varit en spännande och stundvis ganska utmanande process att titta på sin egen lärargärning och försöka få fatt på exempel som synliggör föreläsningens ämne: design för delaktigt lärande.
Vad vill jag visa? Vad är intressant för andra att ta del av? Vad passar till föreläsningens ämne? Vad passar ihop med min kompanjons delar? Vad är det jag har gjort egentligen och är det värt att visa?

Jag kan rekommendera alla att utsätta sig för den här processen om ni får chansen. Det har varit otroligt nyttigt att rannsaka det jag gör och har gjort som lärare de senaste åren. Genom att jag sedan 2010 har pedagogbloggat om stora delar av vad jag gjort tillsammans med eleverna har jag mycket väl dokumenterat. Det jag fått göra nu är att sålla, sortera och tydliggöra.

Det blev en riktigt bra föreläsning. Vi blev båda riktigt nöjda med hur det gick och med hur det landade hos publiken. Det här skulle jag kunna tänka mig att göra om.

Jag är också glad över att jag fick möjlighet att ta del av konferensens sista talare, Behrang Miri, som föreläste kring interkultur och transkultur. Han är en fantastiskt entusiasmerande talare som på ett snyggt sätt blanda stå upp med rapp och allvar kring brännande viktiga frågor.

tisdag 29 oktober 2013

Kris och utveckling

Tre elever från årskurs 3 var våra inbjudna
App-experter på dagens IT-fortbildning.
Det är en tanke som har legat och gnagt i mig nu några veckor. En lång kö på andra blogginlägg som jag vill skriva ligger egentligen före, men jag känner att jag behöver få detta på pränt. Jag behöver skriva och reda ut mina tankar.

Som IT-pedagog på min skola har jag som en av mina uppgifter att vara delaktig i att skriva vår IT-plan. Vi har haft en treårig plan som löpte ut i juni. Vi har utvärderat hur väl vi lyckats med den gamla planen och har väl fått hyfsade resultat. Vi har startat arbetet med att författa en ny plan och vi har valt att den här höstterminen får vara en summera-och-författa-ny-plan-termin. Så långt känns allt bra.

När jag skulle synliggöra vårt nuläge inför författandet av den nya planen upptäckte jag att vi den här terminen gått bakåt i vår IT-utveckling. Ett starkt önskemål från flera i personalen på att minska på mötestiden ledde till att vi den här terminen inte längre har regelbunden IT-fortbildning som vi tidigare haft. Det var inte mitt önskemål att dra ner på fortbildningstiden och man kan tänka olika kring möteskalendarium, lyhördhet och ledningens ansvar för och styrning mot utvecklingsmål. Hur som helst, står vi här nu med ett nuläge där vi backat i användandes av IT i undervisningen och backat i elevernas delaktighet genom blogg-arbete.
Jag var inte direkt glad när jag, vid höstterminens start, upptäckte att det i kalendariet fattades tid för regelbunden IT-fortbildningstid och att det inte var planerat för hur fritids och förskoleklass skulle kunna vara delaktiga i IT-utvecklingen. När jag inte fick gensvar för mina protester försökte jag intala mig att det nog skulle kunna gå bra ändå eftersom vi lagt en så bra grund och eftersom flera av pedagogerna kommit igång så bra med sina bloggprojekt.
Nu, mitt i terminen, med facit i hand, kan jag konstatera att det inte gått riktigt så bra. Pedagogerna har inte haft det egna driv jag hoppats på när det gäller IT i undervisningen. Visst jobbar en del med datorer till viss del, men det är sparsamt. Det finns alltför många andra faktorer som tränger sig före i den långa prioriteringslistan som pedagogerna har. Förra terminen hade vi fem aktiva/semi-aktiva bloggar och en på G. Nu har vi två.
"Vi har andra områden vi behöver utveckla!", "Jag måste prioritera elevvården!", "Jag kan redan det där!", "Jag kan inte det där!", "Behöver jag vara med på det här?". Jag vet att det är sådant som sägs.

"Kris och utveckling", sa en kollega till mig idag och visst ligger det något i det. Ur kris och tillbakagång föds idéer för utveckling. Min hjärna spinner på högvarv för att hitta en lösning. Ersättningen för den regelbundna IT-fortbildningen vi tidigare haft är att jag hade ett kortare pass på eftermiddagstid förra veckan och förmiddagen av studiedagen idag. För mig är det först här när vi möts som jag kan börja se mönster. I mötet med kollegor i IT-pedagogiskt fokus får jag pusselbitar och jag tror att jag börjar ana en väg...

Mina kollegor vill utvecklas i sitt arbete med IT i undervisningen.
Mina kollegor vill lära sig mer om IT i undervisningen.
Mina kollegor vill ägna mer tid åt att testa själv och testa med eleverna.
De upplever dock inte att de har den tiden. Eller kanske, de upplever inte att de kan prioritera den tiden det krävs.
På grund av olika (olyckliga, kan jag tycka) prioriteringar i strukturen i fortbildningen har olika grupper i personalen hamnat på efterkälken när det gäller IT-utveckling och istället för en enad grupp med samma grundkunskaper och samma mål, står jag nu som IT-pedagog med uppgift att utveckla, med en splittrad grupp med ojämn kunskapsnivå, ostadig IT-utvecklings-ambitionsnivå och osynkad målbild. Var grunden vi byggt så ostadig? Hur går man vidare från detta?

En idé jag fick idag när tanken kring detta gnagde på inom mig var att den här situationen egentligen inte är så olik den situation vi många gånger har i våra undervisningsgrupper. Grupper är ofta splittrade fulla med elever med olika behov, olika driv och olika målbilder. Kanske jag skulle ta och prova några undervisningsknep jag kör med eleverna...

Jag tänker att jag skulle kunna ta och flippa IT-fortbildningen. Jag har av nyfikenhet hoppat på två MOOC  där en stor del av undervisningen består av kortare filmer. Det är ett spännande undervisningsgrepp.

Tänk om jag skulle spela in mina IT-fortbildningsgenomgångar
så att var och en kan ta till sig dem när det bäst passar dem,
så att de som redan kan kan snabb-spola och de som är osäkra kan pausa, spela tillbaka och se igen,
så att de som varit sjuka eller kommit nya kan titta ikapp,
så att vi på den dyrbara, korta tiden vi verkligen möts fysiskt för IT-fortbildning kan ägna oss åt att samtala och testa tillsammans.

Det kan vara värt ett försök.

fredag 11 oktober 2013

Att fånga en problemlösning

Det pågår problemlösning i varje klassrum varje dag. Fantastiska små (eller stora) episoder av samarbete, samtal och innovation. Vi lärare ser det här. Vi observerar eller deltar själva. Många gånger fascineras och förundras vi över smarta och kluriga lösningsförslag som eleverna kommer med. Det är dock sällan som vi hinner, lyckas eller kan fånga de här episoderna på bild eller film.

Jag har just införskaffat en iPod Touch 5 för mina VFU-pengar och den här iPoden bär jag med mig överallt när jag undervisar. En iPod är, kan man säga, som en mini-mini iPad eller som en iPhone, men utan ringfunktionen. Jag har köpt iPoden för att underlätta dokumentationen i mitt arbete och för att kunna fånga just sådana här fantastiska episoder av problemlösning. På vår slöjdblogg och i min slöjdpedagogblogg skriver jag om exempel på just problemlösning där jag lyckats vara där just när diskussionen var igång och lyckades fånga det på bild.

Vad skulle hända om vi skulle börja synliggöra vad vi gör i våra klassrum genom digitala hjälpmedel och dela det på nätet än mer än vad vi gör idag? Vad skulle hända om vi skulle skulle sätta agendan för vilken bild av skolan som synliggörs? Vad skulle du visa?


Någon som sitter bredvid

Den här veckan var det den andra femmans tur att ha IT-lektion och vi använde samma koncept som jag skrev om i förra inlägget, nämligen att elever som redan klarat målen fick vara hjälpare åt specifika elever som ännu inte nått målen.

Förra lektionen i den här gruppen upplevde jag som ganska rörig. Då fick en grupp elever vara hjälpare åt en grupp som behövde hjälp. Jag kan förstå så här i efterhand att det finns potential för att det ska bli rörigt om elever ska gå runt till olika och att de som behöver hjälp ska behöva söka efter den som ska hjälpa. Nu, med specifika hjälpare som kunde sitta kvar bredvid var det ett helt annat lugn och fokus i arbetet.

"Jag behöver någon som sitter bredvid", kommer jag så starkt ihåg att en kollega till mig sa när jag i min IKT B-uppsats ställde frågan om vad hon skulle behöva för att börja pedagogblogga. Om det är så för oss pedagoger, så är det nog även så för många av eleverna. Det känns bra att ha någon som kan som sitter bredvid när man lär sig någon nytt. Kanske jag inte behöver hjälp hela tiden, men jag vet att jag har någon där, bredvid mig, som kan hjälpa om det skulle behövas. Då kan jag utvecklas. Då kan jag lära nytt.

måndag 7 oktober 2013

Lyckan att lyckas hjälpa


Ännu en lektion tag jag hjälp av mina IT-hjälpare som jag skrev om i ett tidigare inlägg. Nu har alltfler blivit klara med sina mål så den här gången valde jag att para ihop en hjälpare med en som behövde lite eller mycket hjälp med sina mål. Detta sätt, att varje hjälpare hade en specifik klasskompis att hjälpa, var ännu mer lyckat än det sätt som vi gjorde förra tillfället, nämligen att några hjälpare fick i uppdrag att hjälpa en grupp. Nu, med en-till-en-upplägget, blev det ett stort fokus för paren i arbetet. Hjälparna blev kvar hos de som behövde hjälp och det blev ett större lugn. Många fick mycket gjort.


Vi avslutade med att jag bad några hjälpare berätta en sak som varit svårt med att vara hjälpare och en sak som varit bra. Det som var svårt var att det ibland var svårt att förklara, men att det var kul när man märkte att man lyckats, sa en hjälpare. Flera av hjälparna tyckte att det som varit bra var att det varit roligt att hjälpa och att det var kul att få visa någon annan något man kan. En hjälpare tyckte att det var en kul utmaning att ha lyckats hjälpa sin klasskompis att hinna klart sina mål. Både eleven som behövde hjälp var nöjd och hjälparen.

En morot i arbetet den här lektionen var att de par som blivit klara med målen skulle få arbeta med femmornas nya länksida. I årskurs fyra hjälpte eleverna till att samla ihop bra länkar. Nu har jag lagt in länkar i en länksida på femmornas blogg. Här är en länk till den påbörjade länksidan.