onsdag 25 september 2013

Framtidens konferens?

Två dagar, fyra salar, fyra spår, förskoleklass till gymnasiet, skolledare och kommunstrateger. Hur ska man få det intressant?  Var ska nivån läggas? Hur ska man kunna möta behovet av grundläggande kom-igång-inspiration för osäkra digitala nybörjare och fördjupande problematisering kring IT och pedagogik? Lyckas man med det på konferensen Framtidens läromedel i Uppsala?

Efter första dagen kände jag mig ytterst osäker på om man lyckats. Kanske hade jag valt nitlotterna i min kryssning bland föreläsningarna som erbjöds. Jag känner inte att jag fick mig något till livs som gav mig ny inspiration och nya infallsvinklar. Konferensen var under gårdagen spretig och kvalitén på talarna var mycket ojämn. En ambition har varit, vad jag förstår, att försöka hitta nya talare som inte figurerat på alla andra IT-pedagogik-konferenserna. Det borde inte vara svårt att hitta talare på temat Framtidens läromedel. Jag vet att det finns fullt med duktiga pedagoger och forskare därute som arbetar med Framtidens läromedel, det vill säga arbetar med att utmana, utveckla och utforska vad lärande är med hjälp av innovativa hjälpmedel och arbetssätt. Jag hade velat höra mer från pedagoger och forskare som har den ingången. 

Idag, dag två av konferensen, har jag en helt annan upplevelse. Idag har jag fått ett flertal intressanta nya infallsvinklar genom duktiga talare. 
I morse hörde jag till exempel på Annika Halld'n Albrecht, lärare på Skarpängsskolan i Täby kommun, som talade på temat "Mitt i den digitala evolutionen". Det handla om lärarens perspektiv på vad som krävs för att ta in de nya möjligheterna i lärande med digitala verktyg. Annika hade en friskt positiv ingång i sin presentation och förmedlade möjligheter och framtidstro. 

Jag blev fascinerad över Ola Victorsson och hans pass med temat "Förändrad lärarroll - zappa läran mellan digitala och analoga rum". Ola hade ett närmast poetiskt sätt att tala och serverade många filosofiska frågor till publiken. Även om några av hans tankegångar var på gränsen till för öppna för att vi i publiken skulle kunna knyta ihop dem och även om han helt tappade greppet om tiden, gillar jag verkligen hans presentation. Jag tycker att kändes intressant att möta ett lite annorlunda språk i det pedagogiska sammanhanget. Språket balanserade på en tråd mellan att vara abstrakt och verklighetsnära och i den här balansgången lyckades Ola fånga min nyfikenhet och han lyckades väcka tankar hos mig som jag tror kommer att ligga kvar och nöta på det där pedagogiskt hälsosamma sättet som leder till utveckling. 
Om jag är trygg med det analoga rummet känner jag mig då tryggare i det digitala? Gapet mellan det analoga och det digitala, vad vinner vi på att täppa till det? Vem har huvudrollen i att arbeta med gapet mellan det analoga och digitala, är det vi i skolan? När är vi samupptäcksresande?

Längst upp till vänster: barn från förskolan Väpnaren på besök i Vård & bildnings monter,
längst upp till höger: Annika Halld'n Albrecht pratar om framgångsfaktorer,
längst ner: utsikten från damtoaletten på UKK.
Jag fick bra input från föreläsningar under dag två, men jag funderar ändå över om inte den här formen av konferensen börjar bli lite utagerad. Personligen känner jag att det här konceptet med föreläsningar, utställare och debatt inte ger mig så mycket. Vad är det då jag efterfrågar av en konferens? Vilka nya grepp vill jag se? Vad saknas? 
Det är svårt att säga, men kanske är det möten, möten med andra pedagoger och IT-pedagoger. Kanske skulle man kunna designa en konferens som till större del inbjuder till och ger utrymme för möten där man delar erfarenheter och idéer. Kanske är det ett så kallat Teach meet jag ska åka på nästa gång istället för en konferens...

fredag 13 september 2013

IT-hjälpare

Förra veckan blev min IT-lektion med 5A nästan helt tillintetgjord på grund av uppkopplingsproblem. Vi ägnade 25 minuter av vår 50 minuters lektion åt att försöka logga in på skolans nätverk. Vi kunde inte komma in på någon av de 14 datorer vi skulle använda. Man står där med 27 förväntansfulla och ivriga elever som man just peppat igång inför arbetspasset och så kommer man inte in på nätverket, det är ett sådant drygt bakslag. När vi 30 minuter in på lektionen fick konstatera att vi faktiskt inte skulle komma in på någon av elevdatorerna styrde jag om lektionen och vi kunde ägna de sista 20 minuterna åt att gemensamt skriva en kvalitativ kommentar på bloggen. Det blev, trots allt, en bra och givande repetition av ett av de IT-mål vi hade under vårterminen.   

Den här veckan var det 5B:s tur att ha IT-lektion. Den här gången fungerade inloggningarna och vi kunde genomföra lektionen som planerat. Målet med lektionen var att ge tid till att göra klart IT-målen från vårterminen. I våras hamnade vi i det klassiska brist-på-tid-på-grund-av-alla-roliga-special-aktiviteter-dilemmat och när flera inplanerade IT-pass uteblev var det få som hade möjlighet att nå målen. Tillsammans med klasslärarna bestämde vi oss för att ge eleverna tid för att nå målen nu i början av höstterminen. 

Vi har fortfarande väldigt blygt med IT-verktyg hos oss på Växthuset. Den datavagn med 14 bärbara datorer delas av åtta klasser. Det innebär att alla elever inte kan arbeta själv med sina IT-mål på en lektion. För att få den här göra-klart-lektionen att fungera bestämde jag mig för att ta hjälp av eleverna. Jag utsåg ett 10-tal hjälpare bland de elever i varje klass som lyckats bra med målen. I ett brev där jag berömde hur bra de lyckats med målen beskrev jag vilken hjälp jag önskade och bad om deras hjälp. Breven fick de innan IT-lektionen så att de skulle hinna läsa och ta till sig uppdragen i lugn och ro. 
Vid den misslycka lektionen förra veckan i 5A var det just hjälparna som var allra mest besvikna. Besvikna över att inte fått ta sig an sitt uppdrag. 
De leenden och den blick av entusiasm jag fick från de fantastiska hjälpare jag hade på lektionen igår var oslagbar. Hjälparna hade i uppdrag att hjälpa och stötta de klasskompisar som ännu inte nått målen. Detta gjorde de med stor bravur och hjälpen togs emot tacksamt. Jag kan säga att jag hade aldrig klarat av att hålla den lektionen själv och eleverna hade aldrig kommit så långt i att nå målen om jag inte haft mina hjälpare. Det suveräna i kråksången är att jag är övertygad om att även hjälparna själva har vunnit mycket på den här designen av lektionen. Hjälparna har fått repetera de mål de varit hjälpare i genom att just hjälpa. När vi hjälper ställs kunskapen ofta på sin spets. Vi tvingas sätta ord på görandet och formulera kunskapen så att mottagaren förstår. När lärandet blir kommunikation förstärks och fördjupas kunskapen. Förutom denna vinst fick hjälparna träna sig i ledarskap och deras självförtroende stärktes.